Plattform fotografi
PLATTFORM FOTOGRAFI SYFTAR TILL ATT GÖRA EN GENOMLYSNING AV DET SVENSKA FOTOGRAFISKA FÄLTET
Plattform fotografi
Previous Slide 1/3 Next
Mats
Eriksson
Utbildning 
Konsthögskolan i Malmö, examen 1998, samt PhD i fri konst 2007–
Yrkesinriktning 
Bildkonstnär
Hur använder du dig av det fotografiska mediet? 
På det privata planet i form av familjebilder, skildrande det dagliga livet. I yrket med långsam storformatsfotografering (mestadels), inscanning och uppförstoringar, samt i foto/artistbooks. För närvarande använder jag mig även av arkivfotografier, vilket för mig har fått en annan laddning. Ofta är avsändaren till dessa bilder dessutom anonyma, vilket gör att den representerade hamnar i ett något diffust ljus.
På vilket sätt har den tekniska utvecklingen inom mediet påverkat dig och ditt sätt att arbeta? 
Jag använder fortfarande storformatskamera, men använder mig av digitalkameran för att ta ”skissbilder”, och research/dokumentation. På det personliga planet tas alla familjebilder med digitalkamera.
Hur tror du det fotografiska mediet kommer att utvecklas? Hur ser du på din framtid som fotograf? 
Jag tror att mobiltelefonkameror och billiga digitala kameror kommer att gör bilden ännu mer lättillgänglig. Vem som kommer att kalla sig ”fotograf” kommer att luddas upp. Amatörfotografen syns redan idag flitigt i kvällstidningspressen och på nätet. Hur detta utvecklar sig kommer att påverka framförallt reportage- och kommersiellt foto.
Arkiverar du bilder? Gör du något annat för att dina fotografier ska bevaras till eftervärlden? 
Jag använder mig fortfarande av bladnegativ (4x5”) när jag fotograferar. Men därefter scannar jag bilden och sparar som tiff–format på en extern hårddisk. Arkiverar efter projekt och årtal.
Vad är fotografi för dig? 
Fotografi är för mig masskommunikation och ett mycket folkligt medium. Samtidigt är affektionsvärdet för de som sparar sina personliga bilder högst individuellt. För den egna familjen berättar bilden något unikt. Samtidigt – enkelheten. När jag började fotografera kändes uttrycket så samtida, i förhållande måleriet hade upplevts. Här fanns en helt egen närvaro som var unikt för fotot, långt ifrån måleriets laddade ”genikult”, men som ändå kunde vara bärare av något mystiskt.